Overkligt

Jag tror inte jag vill inse. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte att saker och ting ska ändras. Men de har redan ändrats. Saker är inte som de en gång var.

Jag har gråtit, när mamma ringde och väckte mig och berättade att Morfar hade dött så grät jag. Jag grät för Malin när hon ringde och jag grät större delen av förmiddagen till jag skulle till skolan. Jag grät en skvätt hos min bror, inte samma gråt utan mer behärskad. Idag har jag inte gråtit. Hållt tillbaka tårarna. Vill inte tänka på det. Orkar inte vara ledsen. Jag vet att det kommer i kapp mig sen. Men inte just nu. På fredag ska jag gråta. Sörja min morfar ordentligt.

Just nu orkar jag inte, vill inte.
Eller på torsdag redan kanske, när jag träffar Vickan som brukar vara bra på att få mig att gråta. Andra människors omtanke får mig att gråta. Hon bryr sig mycket. ♥

Jag vill inte gråta när jag ska sova. Blir så täppt i näsan och kan sen inte sova. Jag behöver min sömn just nu. Annars orkar jag inte. Så jag förtränger det, sysselsätter mig med andra saker. Det kanske låter hemskt, men tro inte att jag inte bryr mig, att jag inte sörjer. Det gör jag. Men jag vågar inte lyfta på locket.

Så fort tankarna vandrar dit blir ögonen tårögda och det blir svårt att tala. Djupa andetag och tänka på annat så kan man skjuta upp det ett tag till.

Har spenderat tisdagskvällen med mina trevliga djur-vänner, Bävern blev lika gammal som mig och vi har talat om allt annat, från cellprover, klamydia, åldersnojja, barn i magen, att bli en bättre människa, nykterister, träning, snygg-Björn och mycket annat.

Godnatt

X

Morfar

Tänder ett ljus för min morfar idag och skickar en extra tanke till mormor.
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att han inte längre finns.

Vila i frid

I natt dog min älskade Morfar, Tord Sune Huss 85 år gammal.
Han somnade in i natt och slipper lida mer.
Men vi som är kvar saknar honom ♥

Magont

Jag föddes med en mage som inte är perfekt. Vid 3-4-5 åts ålder någon gång kom de fram till att det var mjölk som var den stora boven, eller rättar sagt mjölksockret.
Ju äldre jag har blivit ju mer krångel har min mage gett mig. Jag kan inte äta mackor och fil till kvällsmat (även låglaktos/laktosfri filmjölk), utan min mage kräver riktigt mat.
"Mormor, jag vill inte ha mackor jag vill ha riktig mat." - var min kommentar när jag bodde hos Mormor och Morfar på sommrarna. Riktig mat, varm mat är vad min mage tycker om.

Igår och i fredags åt jag inte mycket varm mat. Vilket kanske ligger bakom varför jag fick spendera lördagskvällen i fosterställning i min säng och nästan gråtandes av smärta. Jag har fått så här ont 2 eller om det är 3 ggr förut. Det är hemskt. Brukar gå över efter några timmar. Hemska lång timmar. Igår lyckades jag somna, efter 4 timmars smärta när smärtan var på väg ner, sov en timme eller två för att vakna i gen av att ha ont. Vad är det för fel på min mage?

Tänkte nästan åka in till akuten igår. För jag får ju bara så här i bland, svårt för läkarna att undersöka mig när jag inte har ont. Men jag orkade inte. Förut har den gemensamma nämnaren varit fysisk aktivitet innan magontet. Denna gång hade jag inte ansträngt mig. Denna gång hade jag ätit kall mat, vilket jag inte hade gjort de andra gångerna. Finns inte längre någon gemensam nämnare. Förutom smärtan.

Idag vaknade jag med världens huvudvärk i stället. Magontet är borta. Huvudvärken beror väl på att jag inte åt något igår efter lunchen kl 13. Nu har jag ätit en tallrik yoghurt och makaroner och bacon till lunch. Huvudvärken är fortfarande inte borta, så tänker ta en alvedon nu när jag har mat i magen. Tänkte att det kanske inte är så bra att äta tabletter på tom mage.

Huvudvärken måste bort, för snart ska vi spela en viktig match som vi bara måste vinna.
Hejja oss!

/A

Morfar

Min morfar, Sune, han har varit med om mycket i sitt liv. Som alla andra i hans ålder har de sett ett samhälle förändras från häst och vagn till egna bilar. Vid 85 års ålder har man gått igenom de flesta av livets alla faser. I sommar fyller han 86, om han lever så länge att få uppleva den dagen. På ett sätt önskar jag att han inte behöver göra det. För min morfar, han som lyfte upp mig och kusin Robert i traktorskopan så vi kunde hoppa ner i snöhögarna, han som tog med oss när höet skulle in. Vi fick sitta i den tomma kärran dit och ligga mjukt och skönt i höet tillbaka till gården, Frisk gården som den så fint heter.
Frisk.
Det är något som min Morfar inte är. Vid 85 års ålder påminner han väldigt lite om den mannen han har varit i hela sitt liv. Den som har bestämt i familjen Huss, den aktive, både i hemmet och i politiken och på gården, den som alltid hade något att säga och tycka. Idag är det bara ett skal kvar. Någon som inte har velat leva på flera år. Deprimerad. Jag undrar hur många av dagens gamlingar som är deprimerade. Som ser sina vänner tyna bort och dö, ser hur man själv förändras och inte kan ta hand om sig själv. Hur man blir låst vid vissa tider för att man blir dignoserad med Diabetes, hur ens körkort tas ifrån en, för att omgivningen tycker att man är en fara för allmänheten. Inte konstigt att man bli deprimerad.

När min morfar började bli sjuk och inte var sig själv längre blev jag först väldigt ledsen och man vill inte inse att ens nära och kära inte kommer leva för alltid. Dagen kommer för oss alla när vi kommer sluta andas. Men inte än, tänker man och hoppas man. Min inställning förändrades med tiden, "kunde han inte bara få dö". Han vill inte leva, han lider och det skulle bli lättare om han bara fick dö. Fick vila och ro. Mormor skulle inte behöva slita ur sig själv för hans skull, för det är nog många kvinnor som får ta hand om sina män tills de själva trillar av pin pga att de inte orkar det tuffa arbetet med att ta hand om en annan människa när man själv har sån hög ålder.

I Julas var vi hos dem i Luleå. Hemtjänsten kom på natten och tittade till honom som vanligt, men på dagarna hade vi sagt till att de inte behövde komma. Vi skulle vara där och kunde hjälpa honom med att klä på och av sig och sådana saker. Jag hjälpte min morfar mycket, jag vet att han uppsattade det mycket. Det såg jag i hans ögon. Han uttryckte det även i ord. Det kändes bra att hjälpa honom, och jag tackar för att jag har arbetat inom vården och fått lära mig hur man ska bete sig och lärt mig att ha tålamod. Min mamma klarade inte av att på samma sätt hjälpa honom, men det är nog inte så konstigt. Det är hennes pappa.

Man har en helt annan relation till sin pappa än till sin morfar. Jag vet inte om jag skulle klara av att hjläpa min pappa på samma sätt som jag har hjälpt min morfar.
Min inställning har förändras igen, från att ha "önskat" att han ska få dö till att jag verkligen inte vill att han ska dö. Min Morfar, min älskade morfar som har lärt mig att köra traktor och att fiska. Som har gett mig mitt paradis på jorden, Lövören.

Men som Mamma sa i helgen, det där är inte min Pappa längre. Han har försvunnit för länge sen, kvar är ett skal. Ett skal som har hans tjocka vackra hår, hand stora arbetarhänder och hans krokiga näsa. Allt annat är förändrat. Min morfar är borta. Kroppen finns kvar, hans hjärta slår men allt som gjorde han till han är borta. Jag tycker att hans arma kropp ska få vila snart även om det gör mig extremt ledsen att han en dag, kanske väldigt snart, inte kommer finnas längre. En dag när även hans kropp inte längre går på jorden.

Jag hoppas inte han har sina släktingars goda gener och lever till han är 96. För just nu lever han inget värdigt liv. Man vill inte leva som han gör idag. Aktiv dödshjälp? Kanske skulle vara något för en människa som har förlorat livsglädjen för många år sedan. På ett plan önskar jag att han får dö snart, på ett annat önskar jag att han kunde leva för alltid.

X

Veckans

Veckans ordspråk

Kompromissa inte med dig själv. Du är allt du har.

Ett annat som jag hittade i min kalender
Du ljuger mest när du ljuger för dig själv.