onsdag 31 oktober 2012

Halloween

6.30 och min arbetsdag börjar. Man kommer till en mörk skola. Man måste låsa upp alla dörrar innan lamporna tänds. Roligast är att gå ut och ner till en källardörr och låsa upp. När jag kommer in i arbetsrummet efter lamporna har tänds så låter det. Någon som pratar. Tänker att spökena är igång, det är ju ändå ett gammalt mentalsjukhus. Då hör jag att det är Magnus, Brasse och Eva som pratar. Fem myror är fler än fyra elefanters avsnittet som jag tittade på igår får för fulla muggar. Det som är konstigt är att datorn ligger med skärmen ner, vilket borde innebära att datorn vilar borde vara död. Men Magnus snackar för fullt. Spökena kanske ville hälsa mig välkommen på morgonkvisten på halloween.

tisdag 30 oktober 2012

Värk

Ibland tror jag att min kropp är x-antal år äldre än vad den är.
Jag har ont i knän, benhinnor, tår, svanken, ryggen, handlederna och handen.
Jag gör vad jag kan för att den ska må bra och det är därför jag har värk just nu.

Träningsvärk.

Benen värker, både baksida och framsida. Rumpan gör ont och det är sjukt jobbigt att resa sig upp och ner. Att sätta sig på toaletten är lite av en utmaning. Ändå så tycker jag att vi inte körde så hårt i går på gymmet, Hanna och jag. Men tydligen gjorde vi det.

Idag körde vi ett 20 minuters pass. Vi körde burpees, kettelswing (tror jag det heter) och en övning med stång där den ska upp från under knäna till över huvudet. Vi körde 15 repetitioner på varje och konstant i 20 minuter. Vi höll på att dö.

Imorgon kommer nog kroppen värka på fler ställen än benen och ryggen. Armarna är redan riktigt trötta men träningsvärk är på ett sätt skön värk. Man vet att man har gjort någonting bra.

Nu ska jag springa ner och hämta tvätten innan jag ska krypa ner under täcket och sova. Så sjukt trött. Imorgon är det uppstingning med tuppen när man börjar 6.30. Bäst att somna på en gång så man orkar upp.

onsdag 24 oktober 2012

Godmorgon

Bussen rullar sakta framåt i mörkret. Ögonen är trötta, kroppen har inte riktigt vaknat än. Jag längtar till när 06.30 tiden blir 07.00 istället. Det är en halvtimmes mer sömn. Jag tror jag behöver den.

Onsdag. Mitten av jobbveckan. När denna dag är gjord har mer än hälften av veckan gått. Det gillar jag just nu. Känner mig som en dålig pedagog. Så jag längtar till helgen.

tisdag 23 oktober 2012

Funderare

Jag tror jag fick mig en funderare idag. En kollega som frågade något och som jag tror verkligen menad det. Det fick mig att fundera...
I söndags var jag på promenad med Maria. Hon fick mig också att tänka till.

Jag återkommer om vad.

Godnatt. Imorgon ringer klockan 5.20. Yey!

söndag 21 oktober 2012

Söndag

Och jag kan inte sova. Blippar med mobilen när jag borde sova. Min kropp behöver vilan. Varför slutar jag bara inte?!

Jag tror det var en bra helg.

tisdag 16 oktober 2012

Dagligen

Varje dag åker jag förbi Bromma flygplats. Varje dag ser jag flygplan lyfta och landa.
Jag blir varje dag påmind om min reslust. Tänk att få åka iväg.

Jag kan inte mer än att drömma mig bort..

torsdag 11 oktober 2012

Nuet

Jag har oftast svårt att njuta av dagen. Är expert på att planera. Tänka framåt istället för nu.
Försöker jobba på det.


Sitter i soffan och försöker summera dagen. Jobbat alldeles för länge. Fick stänga och föräldrar som var sena, så blev en extra halvtimme förutom den halvtimmen jag redan hade lovat att jag skulle stanna.

Jag glömmer bort att uppskatta guldkornen. Morgonen startar med att en elev i 2:an springer fram till mig på skolgården när jag kommer till skolan. "Hej Anna!!" och hon ger mig en stor kram. Egentligen kan väl inte en dag börja bättre?
(Att jag sedan har fått tjata, höja rösten, skrika och tjatat ännu mer kan vi ju glömma och förtränga. Och att två pojkar igår nästan höll på att bli överkörda kan vi väldigt gärna förtränga även om det måste jobbas vidare med.)

Men kramarna, de små händerna som kramar mina ben, vill hålla min hand - de är det bästa.

Säg mig, minns ni er första fröken?
Det gör jag. Gun-Britt hette (heter) hon och jag kommer nog aldrig glömma henne.
Förhoppningsvis kommer "mina" barn minnas mig, och inte bara hon som tjatade och klagade ;)

onsdag 10 oktober 2012

Sorg

Tänk så många hemska saker som kommer hända i mitt liv.
Alltså det man vet om livet är egentligen att man kommer födas och att alla ska vi dö. Sen vet man nästan ingenting mer som är helt säkert. Men detta vet vi.
Vi alla kommer dö.

Sitter i soffan och har kollat ett avsnitt av en serie jag följer. Två har dött. Avsnittet handlar om sorg, hur du bearbetar den, hur du orkar, hur du ska gå vidare med ditt liv.
Tårarna har rullat, sprutat och torkat.

Tänk så mycket sorg som man ska behöva gå igenom. Min mormor kommer dö. Min Mamma. Min Pappa. Mina äldre släktingar. Vänner kommer försvinna. Några kommer dö unga. Kanske dör man tidigt, kanske lever man tills man är 90.

Min mormor brukar alltid börja med att läsa dödsannonserna. (Jag vet, det är sjukt deprimerande.) Hon är 87 år gammal. Alla hennes närmaste vänner har gått bort. Av hennes 10 syskon är det bara en som lever idag. Hennes man är död. Det kanske inte är konstigt att man kollar dödsannonserna. Hennes kommentar brukar vara: "Ingen som jag känner idag!"

Just idag så kan jag inte tänka mig att orka igenom det. Att alla runtomkring en bara försvinner. Att man inte ska kunna prata med dem längre, kunna ge dem en kram och säga att man älskar dem.

Man vet aldrig vad livet kommer att ge en. Jag vet att jag kommer ha dagar fyllda av glädje. Jag vet att jag kommer skratta så jag får ont i magen. Jag vet att vissa kommer förgylla mina dagar. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig någonting, förutom att vi ska alla en dag dö.

Dag 4 av 50

Det var en dag för drygt ett år sedan, som kom att innehålla så mycket känslor. Fick mig att inse livets skörhet och betydelsen att säga vad man tycker.
Jag var på andra sidan Atlanten. Platsen där så mycket har hänt. Solen hade lyst på oss hela dagen, vår sista dag innan vi skulle åka tillbaka till Sverige, Jag och Maria. Vi hade varit i USA i ca 10 dagar. 10 roliga, glada, spännande, händelserika dagar. En sista dag hade vi njutit av solen och nu skulle vi iväg och spela basket med Justin. Jag sitter på Familjen Jannyes bäddsoffa och väntar på att Maria ska bli klar så vi kan hoppa in i vår bil och åka iväg till Salem. Då plingar det till i min svenska mobil. Ett sms från min vän Elin. Jag fastnar i en rörelse, hjärtat slår till och jag bara stirrar. VA? Vad står det? Kan jag ha läst fel? Mitt hjärta värker och jag kan inte tänka. Jag börjar andas. Försöker förstå. Kan det inte vara fel? Det måste bara vara fel. Det kan inte stämma. En sån snäll människa kan bara inte ha försvunnit från vår jord. Det måste ha blivit fel.

Jag andas. Jag går ut på nätet. Jag söker. Händelsen stämmer, inte för jag tror att Elin skulle ha hittat på det här. Hon skulle aldrig göra så. Men kan det vara att det är Emil? Snälla lilla Emil som jag känt sen jag var 2 år.

Jag försöker andas. Sakta. Maria kommer in i rummet, hon märker först inte skillnaden. Jag säger någonting. Vad minns jag inte riktigt men jag kanske sa Maria... och sen börjar jag gråta. Maria förstår förstås ingenting. Nyss var allt prima och vi var på väg till basketplanen. I nästa sekund sitter jag och gråter.
Känslan av förvirring infinner sig och hjälplösheten slår till. Vad är det för värld vi lever i? Hur kan det gå så här illa? Hur kan allt gå så fel? Jag tror att min ilska kommer senare, inte just då i Janney's vardagsrum/lekrum.

Jag samlar mig och åker och spelar basket. Försöker njuta av nuet och min sista dag i ett underbart land med fina vänner. När vi går ut och äter på kvällen så berättar jag för mina vänner. Säger att livet är skört och jag vill att de ska veta att jag älskar dem. Man vet aldrig vad som kommer hända imorgon och man ska njuta av dagen och inte hålla inne med sina känslor.
Vi går vidare till en bar. Dricker drinkar och snackar skit. En av mina amerikanske vänner, som jag har varit rätt sur på under vår vistelse kommer till slut dit. Han kan knappt vara med på bil och jag orkar knappt bry mig. Han har gjort mig så besviken när han varje gång inte orkar umgås, inte ses för "han har inte semester" som vi andra. Nej, men vi har åkt över atlanten för att träffas. Man kan väl anstränga sig lite.
Kvällen går och han ber faktiskt om ursäkt. Säger att han är ledsen att vi inte har setts så mycket. Han blir direkt förlåten, jag berättar om min omtumlande dag. Jag får en kram och allt blir bra. Tillräckligt bra i alla fall. Jag kanske skulle ha sagt någonting innan. Man ska inte hålla inne med saker. För i morgon kan det vara försent.

Kvällen tar på något konstigt sätt slut. Avsked på avsked. Jag som hatar avsked. Brendan, Justin, Dan och till slut Nate. En alldeles omtumlande dag går mot sitt slut. En dag då jag ännu en gång blev påmind om hur lätt livet kan ta slut.

Jag kan fortfarande inte förstå hur det kan gå så fel att man har ihjäl sin bästa vän?!
Att man kan hugga någon annan människa med en kniv så många gånger att den dör utan att man är medveten om vad man gör.

Emil, du var en fin människa och du förtjänade bättre.
Jag minns dig när ditt knä hoppade ur led på idrotten utanför nyhemshallen. Hur du låg på marken och försökte vara tapper fast det säkerligen gjort sjukt ont. Det finns självklart flera dagar och stunder jag minns, men just den bilden är rätt glasklar.

Jag kommer alltid minnas dig.

Godmorgon

Morgonstund har guld i mun?!
Inte idag. Jag är grymt trött. När klockan ringer 05:05 är det inte roligt. Jag måste lära mig att gå och lägga mig i tid.

Igår var jag hos Viktoria. Myste med finaste Sixten. Han är så liten. Så söt. Även om jag blir kallad moster Anna, så känns det nog inte som när Frans kom. Men nästintill. :)

tisdag 9 oktober 2012

Små ord

Små ord kan göra en stor skillnad.
Det kan vara ett riktigt ärligt hej, där personen i frågan lyser upp när de ser en.
Jag älskar dig är bara tre ord men kan betyda så mycket.

Idag fick jag ett mail som gör mig varm inombords.
"Du är en otroligt fin människa med ett vackert och varmt hjärta. Känner mig så glad över att haft förmånen att träffat dig. Vill att du ska veta det."

Tack Charlott. Det värmer verkligen i höstkylan.
De orden ska jag bära med mig. Att jag är en fin människa med ett vackert och varmt hjärta.
Sånt får man inte höra varje dag. Speciellt inte av någon som jag inte träffat på över 1 år.

lördag 6 oktober 2012

Lugnt

Har en helg där jag inte gör många knop. En helg spenderad med bästa familjen. En helg med god mat, fint sällskap och påfyllning av energi.

Frans är det finaste jag vet.

tisdag 2 oktober 2012

En känsla

Känslan som infinner sig när man ligger i soffan, man är helt slut i kropp och knopp efter en lång och intensiv dag på jobbet. Plus detta har ens chef kört slut på en på gymmet. Armarna värker och kroppen bara vill sova. Det är då man inser att SL-kortet går ut idag. Det är tisdag vilket innebär att imorgon börjar jag 6.30. Känslan som infinner sig när man inser att man måste resa sig upp NU, ta på sig kläder och gå ut. Den känslan är hemsk.

Borta

Jag funderar vart alla mina skor har tagit vägen. Saknar några stövlar och andra höstskor. Skulle vilja ha haft dem idag.

måndag 1 oktober 2012

Sant

Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain.