Längtan

Jag längtar tillbaka hit.

Måndagen

Måndag var inte världens bästa dag på jobbet. Mycket stress, lite personal. När äntligen kliver in genom dörren på tranvägen så säger Henrik till Frans. "Ser du Frans vem som kom?" Henrik lyfter ner Frans på golvet och jag sätter mig på huk 10 meter bort. Jag säger hej Frans och kan faster få en kram. Frans ler, stegar fram, hela vägen fram till mig och ger mig en ordentlig kram. En riktigt lång kram. Tror ni inte att ens hjärta smälter? Att han aldrig har gått så långt och fullföljt promenaden och kramen förut gör ju en lite extra stolt. Att han gjorde det i alla fall för min skull.

Livet känns då bättre. En jobbig dag blir så mycket bättre.

Just nu skulle man behöva en sån kram.

Dålig start

Jag vaknar helt död. Väckarklockan skriker och jag orkar ändå inte röra en fena. Jag vet att jag måste gå upp, tiden rinner iväg så fort och jag öppnar idag. Ska inte vara sen. Huvudet värker och ögonen är helt svullna av trötthet. Tar mig in i duschen och hoppas att det ska göra mig piggare. Knappt.
När jag sedan precis missar bussen så känns det som en underbar dag!
Igår var mina barn riktigt snälla, så vad är då oddsen på att de är det även idag? Inte speciellt stora. Tur att jag har mycket planering idag. Jag önskar bara att det blir effektiv planering så jag kan få mycket gjort.

Stress?

Jag har nog magkatarr. Det är tydligen tecken på stress.
Jag tror alla saker jag skjuter framför mig skapar en stor inre stress. Jag är rädd för att det snart kommer slå totalt bakut.

Jag borde försöka skriva ner allt jag känner att jag måste göra. Sedan prioritera vad som är viktigt och vad som jag kan lägga på hyllan ett tag. Men ska bara ha ork till det också.

Imorgon

Imorgon får jag träffa ägaren till dessa. Jag längtar. Jag får även träffa min andra lilla prins. En bra måndag ska morgondagen bli.

Upp och sedan ner som en pannkaka

Det är rätt konstigt hur ens känslor kan svänga så totalt. Från glädje till total uppgivenhet till att sedan lugna sig.

Idag var dagen som jag skulle få en massa gjort. Plocka undan vinterkläderna och bära ner det i källaren. Jag skulle hänga upp vårjackorna och äntligen rengöra mina gardetobsdörrar. Jag hade även tänkt att hinna med ett fotbad och ta hand om alla mina naglar. Jag skulle sen också hinna ut och springa i två timmar då det enligt mitt program var dags för periodens längsta pass 18-20 kilometer.

Inget blev som planerat.
Löpturen började bra, men sen började magen krångla. Känslan av att behöva gå på toa när man är mitt på kungsholmen är inte allt för roligt. Men jag skulle överleva det, jag kan klara det hem ändå. Men när magen börjar värka och illamåendet sätter in, då är det inte roligt. Att sen försöka springa när man är osäker på om man kommer spy eller vad tusan som pågår inombords då är det tufft. Att misslyckas är inte min starka sida. Att inte klara av vad man har sagt att man ska göra är inte roligt. Jag började gå när jag insåg att detta kommer inte fungera. Jag kan inte springa 8-10 kilometer till i det här tillståndet, det fungerar inte.

Vart finns närmaste tunnelbanestation? Jag hoppar på ett tåg och åker hem. I min jakt på en tbanestation går jag på Mickis och Pernilla. Vi stannar, kramas, pratar lite skit och de berömmer mig. Tycker jag är duktig som ändå sprungit nästan 11 km. Jag tar åt mig och de säger att jag kan med gott samvete ta tbanan hem. Efter vi har sagt hejdå och jag har gått några hundra meter tycker jag att illamåendet har försvunnit, smärtan i mellangärdet är inte lika stark. Jag tar några staplande steg vilket sen blir en hel del steg till innan jag avslutar rundan på dryga 15 km och jag är nästan framme vid min port.

Inte riktigt som jag hade tänkt min löprunda, men jag ska väl vara nöjd. När jag sedan stapplar in genom dörren är jag så slut, så trött. Magen krånglar, illamåendet är kvar och humöret kört i botten. Är så less på min mage och alla problem som kommer med den. Vill inte vara med mer. Tur att man har en mamma som man kan klaga till, som lyssnar och förstår. Att jag sen inte ringer 1177 och pratar med dem där tanken var att jag ska se till att jag får en tid för undersökning är bara mitt fel.
En sida hos mig som är rätt stark och något som jag tyvärr är duktig på - är att skjuta upp saker. Speciellt saker som är lite jobbiga. Detta gör att de sakerna bli extra jobbiga att ta tag i eftersom att skjuta upp saker och ting inte gör någonting bättre. Imorgon ska jag göra bättre.

Nu ska jag sova.
Kanske hänga in någon jacka i garderoben. Kanske plocka upp kläderna som på något konstigt sätt hamnat på golvet.

Helgen

I helgen var jag och mamma på Skepparholmen. Vi hade en mor och dotter-helg som gick alldeles för fort.
Vi bodde på Skeppis där vi njöt av bad, ansiktsbehandling, pilates, Brunch och god efterrättsbuffe.

Det är konstigt att man kan vara trött efter en sån lugn helg.

Inspirerande program

Första säsongen missade jag. Jag hade väl kanske inget intresse. Men förra året satt jag bänkad varje vecka inför biggest loser. Igår började Sveriges tredje säsong och jag är förstås redan fast. Jag tittade på båda programmen idag då jag var i Uppsala igår och såg på när Uppsala förlorade med 3-0 mot Södertälje i semifinal.

Programmet är väldigt inspirerande. Man blir peppad till träning, goda matvanor och man inser vikten av att ta hand om sig själv.

Denna vecka ska jag kämpa lite extra mycket, speciellt då jag föll pladask för Skepparholmens efterrätts buffé. Sjukligt gott men otroligt onyttigt. Choklad är min last i livet.

Jag ska banne mig ha ett minus på vågen denna vecka. Förra veckan blev det plus minus noll. Tror det dock kan ha lite med roliga veckan att göra. Ska bli spännande att väga mig på torsdag.

Nu ska jag sova. Uppe alldeles för länge som vanligt på tisdagar då jag öppnar på onsdagar.

Godnatt!!

Förflutna

Såg den här bilden idag. Tror det stämmer rätt bra på mig.

Ordning och reda

Jag vill börja nu.
Jag vill bli lättare och jag vill få ordning. Alla saker bara tynger ner mig. Jag vill att det ska bli lättare att andas. Att listan med alla måsten ska kortas ner.

På onsdag kanske jag kan börja. Imorgon ska jag på basket. Viktig, viktig match för Uppsala Basket.

Bitter

Så känner jag mig.
Vet inte anledningen. Efter mitt besök hos Johanna så blev det bara så. Kommer tillbaka till skolan, en pojke i min klass berättar att han ska sluta. En annan pojke i min klass ligger utslagen på marken (han slår sedan en annan pojke i ryggen utan anledning).

Allt känns kaos på jobbet. Som en himla svinstia som jag är trött på att städa upp. Blir så less. Jag hoppas nu att dagen/kvällen blir bättre.

Gårdagen

Igår blev det en tur på sjön innan det var dags att åka hem till storstan och min egen säng. Härligt väder var det och trevligt sällskap.

15 kilometer

I lördags var det dags för tredje veckans längsta pass, 15 kilometer.
Till min tjänst på gott och ont fick jag min kära bror till sällskap.
Tempot blir alltid lite högre när man springer med någon som är bättre än en själv. Det var en tung löpning. Jag var trött, kroppen var trött. Det var en helt annan känsla i kroppen än när jag en vecka tidigare sprang tillsammans med Ida i Alingsås. Då blev det 6:44 minuter per kilometer. I lördags blev det 6:21 per kilometer. Så kanske inte så konstigt att kroppen var tung. Jag låg i ett snabbare tempo och jag skulle springa längre.

Men det gick. Jag har aldrig sprungit så lång förut i mitt liv så jag är glad att jag klarade det och glad att jag hade min bror till sällskap.

På kvällen var jag inte lika glad. Smärtan kom krypandes. Jag fick ont under knät, på utsidan. Henrik berättade att det fanns senor som satt fast där och de var väl säkert anstränga efter att ha arbetat så länge. Jon berättade att han också hade haft ont där och han sa att han hade fortsatt att springa och det hade gett med sig efter några veckor.
Dagen efter var smärtan kvar, mera i vänster än i höger. Vänster sida är den sida som jag har haft problem med förut. Jag har då haft ont på insidan av knät då jag är svagare i vänster "rumpa" och måste lära mig aktivera och använda vänster skinka. Tydligen ett vanligt problem.

Jag sökte då på nätet om löparknä. Såg dåliga prognoser framför mig. Folk som haft problem länge, folk som fick avstå från att springa helt. Jag hittade också bra sidor där de skrev om hur man kan arbeta bort det med stretching och styrkeövningar.

Så nu är det stretching och styrka som gäller. Ljuset i tunneln är att jag redan förra veckan bokade in en tid hos min vän Johanna, naprapaten. Ska dit för min handled men brukar oftast ha fler krämpor som hon får hjälpa mig med.

Måndagen kändes inte knät av alls och jag vågade mig ut på en 6 km runda. Knät kändes lite när jag tänkte att jag skulle gå i en nerförsbacke (hade läst att det skulle vara skonsammare för löparknä). Detta gjorde dock att jag kände av knät istället så jag joggade nerför backen istället. Idag tisdag har jag inte ont.
Jag hoppas det håller i sig men ska vara noga med stretching nu framöver. Jag hoppas Johanna har några goda råd till mig också.